Linnea Zakrisson

Har tänkt lite på det här med att uppskatta vad man har..

Det är ju så lätt att inte förstå själv vad som verkligen är bra i sitt liv, utan istället fokuser på allt som är dåligt eller jobbigt. Sen när man väl tappart bort det som är bra kommer man på hur bra det faktiskt var, men då är det ju försent. Det finns väldigt mycket i mitt liv som jag är tacksam över.

 

Till exempel att jag trivs sjukt bra med min  utbildning. Jag menar, hur många universitet har extra långa lunchraster för att studenterna ska hinna ut med sina hundar? Eller lärare som anpassar scheman så vi kan åka på Skiiweek utan att missa obligatoriska moment? Alla ämnen vi läser är ju så intressanta och jag känner verkligen att jag lär mig saker hela tiden, visst är det lite jobbigt och segt ibland, men så är det ju ändå med allt. Och eftersom jag tycker det är så roligt så visar det ju sig på betygen också. Inte nu för att det egentligen kommer spela någon roll i framtiden, men man har ju krav på sig själv..

Sen att jag bor jävligt bra är ju också skönt! Sjukt glad över att jag har folk i min närhet som fixar och trixar! Hade jag inte hittat det här boendet (eller något liknande) hade jag aldrig haft råd att ha två hästar på CSN. Dessutom kostar mitt och hästarnas boende mindre än en "vanlig" etta i stan så det är ju smutt. Och att Göran är typ världens goaste hyresvärd är ju inte heller något man direkt kan bli förbannad över. 

 

Och så mina hästar då. Jag är sjukt stolt över hur sjukt fin Kajsa är, och hur bra Paj faktiskt håller på att bli. Ingen kunde ju tro att det lilla 3.5 åriga fjordmonstret som kastade av mig och Johanna hejvilt under hela första året vi hade henne skulle placera sig på SM, gå och rida utan sadel och träns eller bli den absolut tryggaste individ jag vet. Man kan verkligen göra vad som helst med henne och hon bara gillar läget utan att ifrågasätta. Det är bara så himla tråkigt att hon faktiskt blivit gammal nu och att det märks i kroppen på henne.. Och Paj, ja hon blir bara bättre och bättre. Det är så himla kul att följa hennes utveckling och tänka på att jag faktiskt gör rätt med henne! Bara det Staffan sa sist till oss "hon ser inte ut som en sån som stressar upp sig" kändes ju jättekul att få höra, med tanke på att det är precis det vi jobbar med varje dag hela tiden! Att stå lös på gången när jag gör iordning före och efter ridning, no problem. Att gå lös till och från hagen, no problem. Lindas in i pressening, no problem osv osv. Hon har verkligen börat bli trygg med mig.

 

Och slutgiltigen har vi ju min familj. Min familj är faktiskt rätt bra awsome! Hård men hjärtlig stämning och det är alltid lika roligt att komma hem och träffas. Dock ses vi ju alla samtidigt alldeles för sällan, blir ju bara jul och marknaden på sommaren. Det är ju svårt att samlas alla när alla 6 är utspridda över hela Sverige.. Men iår ska vi åka till Tyskland i mars. Papi fyllde ju år i december och som pressy gav vi honom en resa till Tyskland, med hela familjen. Ska bli skitkul! 

Att se filmer som typ Garden State får en också att inse hur tur man haft med familj, Ok vi kommer inte alltid överens om allt, men vi har ändå en bra relation allihop. Man kan ringa vem som helst, när som helst oavsett vad det handlar om. Det är nice! Plus den överlag dåliga humorn..

 

Så det blev lite ordbajsande, men skit samma. Tänker som sagt i alla fall försöka uppskatta vad jag har och ta tillvara på saker och tid framför allt! Inget varar för evigt och det är ju väldigt jobbigt att komma på hur bra något var när det är för sent..